Jag har varit upptagen och därför inte haft någon tanke på att skriva sedan sist. Dels har jag haft besök av en jätte-jätte-jätte-jättebra vän som jag inte träffat på allt för länge och sen har jag även tillbringat mina timmar med honom.
Det känns att det verkligen inte är som det var förut, allting känns 70 gånger lättare och orden som man fruktade att säga har hostats upp och bilvit förstådda. Jag känner mig lycklig, faktiskt!
Och dom där orden som jag väntat och hoppats på att han skulle säga tidigare har han äntligen viskat till mig. Vännen, det är ditt och mitt fel att det blev som det blev och det kan aldrig bli precis som förut, men du kanske har rätt!? det kanske kan bli ännu bättre än vad det va förut.

Nu ska jag snart och lyssna på mannen som inte kan sjunga men i alla fall kan skriva texter som gnager sig fast i bakhuvudet.