"When the drugs don't work no more, you get high on life .."
Den meningen har snurrat på högvarv i huvudet på mig de senaste dagarna.
Jag har äntligen kommit på mig själv att leva, att verkligen försöka testa det som erbjuds.
Jag har inte mått bra men inte heller mått dåligt, jag har varit där mitt i någonstans.
Men nu känner jag hur lyckans trupper börjar marshera från hjärnan igen och sprida sig i hela kroppen.
Jag har faktiskt saknat dom och nu är det faktiskt lite obekvämt och läskigt att ha dom tillbaka igen men det är väl så det är, första gången man börjar bli hög på det som sägs vara livet ..

När mörkret lägger sig över tegeltaken då kommer saknaden som mest, den kommer krypande och sen står den bara där innanför dörren utan att ens vara vänlig och knacka på.
Det är jobbigt att sakna. Speciellt om man saknar någon eller något riktigt mycket, nästan så det sticker i bröstet och knyter sig i magen.
Då är det dax att plocka fram tankarna man har lackt ner i jeansfickan, tankarna om hur glad jag kommer bli av att få träffa honom nästa gång vi ses. Nästa gång jag skrattar i kapp med honom eller helt enkelt bara ligger och blundar där bredvid.
Känslan av närhet och trygghet är underbar, kanske till och med bättre än känslan av förälskelse.
Men bäst av allt är ändå känslan att känna sig älskad, älskad av honom, min alldeles egna.

Tänk om man kunde hänga av sig känslorna på en galge och lämna längst in i garderoben, sådär som man gör med plagg som är omoderna eller helt enkelt inte längre klär en.
Just nu känns känslorna som jag bär ganska obekväma och jag skulle helst bara vilja klä av mig och tvätta av - eller sy om dom.
Jag tror nog att jag är en sådan människa som hänger kvar vid det gammla och är lite skraj för att prova något nytt.

Men om du någongång springer på mig av en slump så kan du vänligen tala om för mig hur jag ser ut när lyckan sviker?

Se in i mina längtande ögon och säg att du inte bara stannar över natten, utan att du kommer stanna så länge människor fortfarande kan känna hopp, vattnen fortfarande är djupa och gåtfulla, så länge blåmesarna flyger och barnen i grannhuset fortsätter göra bubblor i rabarbersaften. 

När våren tyckte att det var dags att klä om till sommar klev du över min tröskel igen. 
Du fick mig att inse att saknad gör ont och att närhet är beroende framkallande. 
Jag skulle aldrig plocka ner månen åt dig om du bad mig, för vad skulle jag då fästa min blick vid när nätterna kryper nära och du är alldeles för långt bort.
Men om du bad mig snällt med dina valpögon och förtrollande röst så skulle jag resa tusen och en mil för att få höra dig skratta och känna mig omhändertagen i dina solbrända armar.

Du snubblade in i mitt liv igen, ännu en av alla gånger. Eller det var nog jag som la krokben på dig för att jag kanske ville ha dig i mitt liv, i hopp om att den här gången packar du upp väskorna och stannar.
Jag är inte densamma som jag var förut och kommer förhoppningsvis inte bli den nojiga, svartsjuka kontrollfreak som jag varit. Du är inte heller den du var förut, inte vad du visar i alla fall och det gör mig glad, det ger mig hopp om att även kaos kan leda till lugn om man verkligen tror på det och ger sig fan på det.
Att någonstans efter tiderna av missförstånd, panik, hysteri och förtvivlan så finns lyckan. Kanske inte den där lyckan vi ser i filmer och får höra i godnatt - sagorna när vi är små, utan den där lilla lyckan som räcker till för att vi ska känna att det är en förändring och att tillvaron är påväg åt en ny riktning när vi halkat in på fel spår.
Och jag ska erkänna en sak: Jag tror den lilla lyckan är bakom nästa krön.

Saften börjar ta slut och dokumentet där rapporten borde vara nerskriven är tomt, jag kan inte fokusera och tänka på det jag borde istället finns du där på näthinnan med ditt ugns varma leende och överdrivet mjuka kropp.
Viska kärleksröda ord till min nacke och vila dina läppar mot min hud.


Du är beroende framkallande och jag missade varningslappen.

Sömnen tycks ha glömt bort mig helt bland alla dunkuddar och sovande barn, för här sitter jag i mörkret och lyssnar på knakande väggar och dåva snarkningar ifrån min nattkamrat och är helt klartvaken.
Kanske beror det på att min rygg tycks hata mig och gör så ont att smärtan skrämmer bort sömnen eller så beror det på hur farcinerad jag är över att tänderna på överkäken är så lena efter att tågrelset monterats bort, jag vet inte och kommer nog inte få reda på vilket heller, för jag orkar inte lägga något intresse över det inatt.
Jag tänker nog bara smyga ner för den icke ljudlösa trappan och hämta mig smärtstillande för att sedan gå ut i strid med natten igen och se om jag lyckas falla i sömn .. men lite rädd är jag.
Rädd för att du tar över drömmarna helt.

Kom och ta mig med storm och säg att du aldrig någonsin ska lämna mig!
Håll mig i dina armar som solen kysst och lova att vara kvar när natten klär om till dag.
Jag vill inte längre längta, vill inte längre sitta bakom regndropps täckta rutor och hoppas att - imorgon tar du ditt förnuft till fånga och inser att du vill ha oss, det där, vi.
Jag saknar så att timmerhuset skakar och  den röda, utnötta frägen ramlar av träpanelen och fåglarna i vinbärsbuskarna bara skrattar åt mig när jag med gråten i halsen får gå och sopa ihop allt igen.
För dom vet att när jag väl kommer till soptunnan för att slänga spillorna så är där redan fullt, för sopgubben kommer inte ända hem till mig och det gör inte du heller.

Under livetsgång så begår man många misstag.
Vissa av dom förblir misstag men vissa kanske utger sig vara något bra i sinom tid.
Jag påstår inte att det här var ett misstag utan tvärtom, det va nog en hjälp till uppvaknande av att inse vad jag egentligen är kapabel till just nu eftersom jag inte vetat det tidigare.
Jag är ledsen över att resultaten inte blev vad jag och kanske du, hade trott och hoppats på.
Det organ som påstås pumpa ut blog i mina ådror är nog så trasigt och illaluktande just nu att det tappat bort förmågan att känna något för någon annan på det där pirriga sättet.
Vilket har orsakat att jag gått på en stor förlust, men du ska veta att jag letade, jag letade som en galning efter instruktionsboken.
Du var allt annat är otillräcklig och jag svär på min egen tunga att det finns andra (funktionella) hjärtepirr där ute som gladeligen står med öppna armar för någon som du.

Spruta in colsyra i mina ådror och kolla om det gör någon skillnad, för just nu så har min hjärna flytit ut genom öronen och bildat en pöl på golvet som jag nonchalant lämnar åt hundens sträva tunga.
Så utan hjärna kan jag inte längre räkna ut de geometriska talen som står i den till synes oändligt tjocka matteboken, utan jag sitter där som ett fån och bara stirrar på klockan så ofta att jag får ont i nacken av att lyfta huvudet.
Tiden tycks stå lika still som min tankeverksamhet vilket bara förvärrar situationen.
Jag vill ha en filt och en ciggarett och en ballkong på andra vången, det kanske skulle göra att saker och ting ändrade riktning, men vad vet jag, det kanske bara skulle förvärra saken för jag röker inte och jag bor inte ens i en liten 2a på andra våningen, inte en 1a heller för den delen. Utan jag bor i ett hus utanför civilisation och regelbunden bussförbindelse.
Och här sitter jag, och drömmer mig bort tills då jag har bra inkomst och den rätta åldern inne att knyta på mig min dr martens och börja leta efter min 1a med kokskåp. Men om vi ska spola tillbaka lite i drömmarna så handlar dom mest om rockstjärne-förälskelse och ölkyssar under bar himmel och myggstim.

Kom hit och hjälp mig att sy in kärleksmelodier i dom nytvättade lakanen så kanske jag inte blir olycklig igen, i alla fall så länge jag inte byter lakan. Du får äta jordnötsmör direkt ur burken så länge du inte spiller och skyller på att du är för upprymd för att koncentrera dig pga grannbarnen som gråter över uppskrapade knän och omkullvälta cyklar. Snön har inte smält bort än så barnen kommer bara fortsätta rammla och slå sig tills den försvinner. Och jag slår vad om att den stannar ända in till Maj månad.

Det är måndags kväll och jag har inte setat mitt på golvet och bläddrat igenom mina gammla bokmärkesalbum, även om jag hade velat så har jag inte gjort det.
Istället har jag legat i vår mjuka skinnsoffa och försökt bli av med det som tycks vara fjärilar och som ständigt bildar nya kokonger med patetiska och oroliga funderingar i. Men jag tror att jag inte har rätt bekämpningsmedel för dessa insekter, eller så är det att dom är så vackra till en början att jag liksom förblindas av det och sedan när kokongerna kläcks så är det redan försent.
Fast jag vill inte föbildans längre, jag vill bli av med ohyran.
Så jag kan torka rent och be mitt förnuft att det finns ett ledigt rum för uthyrning och så jag kan öppna dörren för en alldeles för bra människa som jag inte vågar släppa in helt i min röriga och oroliga vardag.
För jag vill, jag vill verkligen släppa in dig och låta dig rista in minnen längs  min ryggrad och skippa civilisation ett dygn bara för att ligga på golvet och läsa låttexter från 80-talet.

Jag ritar teckningar i gråskalor för jag är rädd att göra slut på den blåa färgen, färgen som är i dina ögon.
Tramsig har blivit mitt mellanamn men förnamnet är fortfarande Osäker, eller kanske Rädd. Jag väntar på ett godkännande att få byta namn, men jag tror att min ansökan har försvunnit eller bara lagts på hög bland dom andra lyckosökarna.
Sålänge får jag fortsätta med att dansa runt minor och försöka att se det från den ljusa sidan; dom har ju inte exploderat än!

Jag är rastlös och tiden tycks stå still, eller åtminstonde gå ovanligt sakta.
Om tre timmar och tio minuter sitter jag på ett tåg med blåmönstrade säten och konduktörer med tillgjorda leenden, jag ska till storstaden, staden med män i dyra kostymer och en kaffe latte i handen och som pratar med en stockholms dialekt som man inte kan låta bli att fnittra lite extra åt. Men det är inte på grund av männen och inte heller de alkoholiserade uteliggarna och dom höga byggnaderna som jag beger mig dit, utan det är för att träffa en kär vän!

Jag hoppas vi får sitta och skratta oss igenom dom mörka nätterna, skratta åt sommaren som varit och hoppas på att den kommande blir lika bra och kanske till och med lite bättre. Att gräset blir lite extra grönt och att man snubblar över smultron som fastnar mellan tårna men som vi sedan bara fnittrar åt tills vi får kramp i magen och inte kan stå upp längre.

Jag har nog äntligen hittat vägen ut ur mitt vakuum av dåligheter och illamående.
Någon kom och knackade på glaset så det sprack och jag kunde krypa ut till skrattkänslor och rödtonade färger.
Nu har jag fått känna hur det känns att vara sådär glad igen så varför är jag då så rädd istället för att passa på att njuta?!
Springa barfota i snön tills det gör ont under fötterna och tårna domnar bort, men ändå så gör det ingenting för jag kan sjunga sommarvisor för den gråa grannkatten.
Men där gick min glada fantasi i stöpet för grannen har ingen katt och jag kan inte sjunga.

När jag satt på bussen i morse och spelade Mötley Crüe på högvolym i mina hörlurar så kunde jag inte undgå att fästa blicken på dom små barnen som satt på sätet snett mittemot mig, dom satt nämligen och bläddrade med varandras pokemon kort. Jag måste erkänna att jag vart väldigt förvånad för jag trodde inte någon hade sånt länge, jag trodde dom hade hamnat längst bak i garderoben och fått samma öde som barbie och poggs för att sen blivit utbytta mot något fränare, men jag hade nog fel.
Jag kommer ihåg att när jag var yngre så hade jag en hel del med pokemon kort och var jättestolt och visade glatt upp dom för mina klasskamrater och resten av mitt umgänge.
I den åldern som jag är i just nu så samlar man inte på sådana kort längre, istället verkar det ha blivit utbytt mot engångsligg och könssjukdomar som vissa tisslar och tasslar med varandra om eller berättar för någon och sedan blivdas automatiskt en dominoeffekt och sen vet i stort sett hela staden om dig och ditt underliv.

Tacka vet jag pokemon kort!

Jag längtar otåligt efter svar på något som jag redan kan utantill, ändå låtsas jag och spelar ovetande för att det gör inte lika ont och är heller inte en lika stor besvikelse.
Jag kommer nog aldrig riktigt sluta hoppas att det blir som förr igen, och då menar jag inte vilket förr som helst utan jag menar då, under den tiden då duntäcket var en fristad, vi sjöng kent-texter och natt baden hjälpte till att skölja bort morgondagens problem.
Egentligen borde jag kanske sluta hoppas och låta det vara dåtid. För om vi skulle få tillbaka vårat då så skulle vi nog lyckas förstöra de stunder som gör den tiden till något bra.
Jag tror att jag längtar efter det gammla för att det är något som jag redan vet hur det slutar, något som jag är förberedd på och kan alla små snedsteg. Däremot är framtiden någonting jag aldrig kommer kunna kontrollera, möjligtvis påverka men aldrig veta helt säkert vad som komma skall.
Och det skrämmer mig!

Det går för fort, alldeles för fort, för jag hänger inte med längre.
Jag har snubblat fram i tiden till den punkt då man ska börja tänka långsiktigt och smart igen, tänka på framtiden.
Det kanske låter större än vad det är men jobbigt är det i alla fall för jag har inte en enda susning om vad jag ska välja. För val är vad detta handlar om. Hela livet är fullt av val och jag hatar att välja, jag kan inte välja för tänk om det just jag väljer blir fel? Tänk om det hade blivit bättre om jag taget alternativ nr 2 eller kanske 3.
Jag lider av förjävlig och bitter beslutsångest och är inte pepp för någonting just nu.
Snön har börjat kräla sig ner mot marken igen för att ligga där och vara kall och äcklig och det gör inte min tisdag så mycket bättre.
Tårarna har gjort samma val som snön och börjat leta sig ner mot marken och allt jag har på huvudet är cancerpinnar och frågan till mig själv ; varför i helvete gråter jag?!
Jag känner mig förvirrad och eländig och vill helst av allt krypa upp i min mors knä och stanna där i några dagar eller sitta i baksätet och hålla handen i mörkret med någon underbar när ingen ser på.

Jag satt inne på akutmottagningen och kännde obehaget som kom tillsammans med trälukten ifrån nysnickrade bänkar och ljudet av barn som skriker pga magsjuka.
Jag är rädd för doktorer och deras kalla händer i plasthandskar mot min hud, jag är rädd för att sitta i väntrummet och se någon stackare som är allvarligt sjuk och verkligen lider.
Jag är rädd för vad dom där resultatspapperna (som tar en evighet och lite till att vänta på) ska visa.

Så det känns alltid lika skönt att ta det där stegen utifrån den smittofyllda byggnaden med nålstick och urinprov.

Fortsätt kolla på mig sådär i smyg, utan att jag kan se men ändå känna det.
Trotts att tegelpannorna flyttar på sig och tiden bara rinner mellan våra fingrar så känns det som att allting är detsamma.
Jag vill ha förändring, det behöver inte vara något stort utan något så simpelt som att jag sätter mig längre bak i bussen eller börjar sova på höger sida istället för vänster. Så länge det märks och gör skillnad.
Klargör att du märker mig att du vill unna mig minuter till ett leende så kanske du får se kanariefåglar sväva över mitt urtvättade hår.
Våga kom nära, för jag längtar efter att ha någon nära som kan få mina mungipor att röra sig en våning upp och hela min mage att kännas som bubblig sockerdricka.

Och nu då?
Hur blir det nu?

Efter att ha tagit det där kolosala klivet och äntligen kommit till den delen då man kan gå vidare till nästa bana i livet, vad gör jag då?! Jag är så van vid att springa och försöka klara mig igenom samma bana så pinsamt många gånger nu utan att lyckats att jag glömt hur man gör när man väl lyckas.

Det känns så där tok bra att det blir läskigt. För jag vet inte än om det här är på riktigt eller om jag bara lurar mig själv och har lyckats fuska mig fram på nån konstig vänster, jag vill verkligen klara det och visa att jag kan. Visa alla elakingar till tvivel filurer som sitter inne i magen och river med naglarna och hånfilnar, men framför allt vill jag visa mig själv en gång för alla att jag är kapabel till detta och inte behöver sitta på sängkanten med händerna för ögonen så att jag inte ska se i spegeln att tårarna än en gång lyckats tränga sig ut och bilda niagarafallen i miniatyr.



- Föresten så vill jag tacka Jennie (jenniewickstrom.webblogg.se) som gjort min blogg så här snygg och trevligare att fästa blicken på!

Det sägs att det ska finnas någon för alla, att det finns någon där ute som bara väntar att få storma in i ens liv och möblera om i ens känsloföråd när man minst anar det. Men när kommer denna någon då?
Jag väntar med öppna armar och han kan få en kanelsnurra också om han vill det, bara detta väntade kan få ta slut för jag har inget tålamod. Och sanningen är den att jag vill inte vara ensam längre!
Jag vill ha någon som ligger brevid mig och andas på min hals när klockan är mitt i natten.
Någon att vandra genom vår lösaktiga stad med och känna att vi har lyckats, vi är inte som dom.

Kom hit och skaka om världen för mig!

Nu när det är dagen före julafton och allt kanske jag borde skriva något lika uppmuntrade och varmt som nykokt glögg men nej det hade jag inte tänkt, utan jag tänkte skriva om något som jag har funderat på ett bra tag nu.
- Hur kan man vara/varit otrogen mot någon som man säger sig älska och sedan fortsätta i förhållandet som ingenting?
Om man nu tycker att personen i fråga betyder så mycket för en hur kan man då bedra och ljuga så mycket?! Det är någonting jag aldrig kommer förstå. Inte heller hur folk kan (ursäkta ordvalet) knulla runt som jag vet inte vad, inte ens djur håller på så. Visst, man kan ha engångs ligg osv men inte helatiden och inte när man har ett förhållande. eller?
Sex har blivit nersmuttsat och dessutom lika vardagligt som att kliva upp ur sängen på morgonen, jag trodde det var något mellan två personer som tycker väldigt mycket om varandra och/eller ska skaffa familj.
Det är faktiskt fortfarande så som "du" och vem som helt har kommit till? oavsett hur äckligt och dåligt det anses vara idag.
Och jag säger inte att jag har levt innanför dom här gränserna med någon som man har förhållande med osv men jag har inte heller legat med hela stan och mer där till.

Förr var ett förhållande något som varade i stort sätt hela livet och man kunde även ha hittat sin partner redan i tidig ålder, vad hände med "alltid vara dig trogen"? om man inte menar det kan man ju lika gärna låta bli att säga det.
Visseligen tror jag inte på ett föralltid men däremot tror jag på att man ska vara ärlig och stå för det man gör (vilket jag inte heller gjort jämt, men har fått äta upp det senare också).
Det är sorgligt tycker jag att jag älskar dig och förhållanden har inte samma betydelse och respekt som det hade förr.
Och förhållanden idag vara knappt en månad ut.

Vad har hänt med våra lyckliga slut?

I never thought that I was so blind, now I can finally see the truth.

Så lyder meningen som snurrar runt, ut och in i min skalle som en jojo.
Vad mer kan man säga? Snart blir jag antagligen lika blind igen tack vare nån vilsen snöflinga som snubblar in i ögat på mig, det blir som förut igen även fast jag inte vill det längre.
Karrusellen som jag ska föreställa min verklighet vill inte stanna så att jag kan kliva av och andas.

Jag vill inte, vill inte, vill inte! .. men ändå kommer dom där satans fjärilarna varje gång jag möts av dina kakao-bruna ögon.
Och det känns som om nån är inne i mitt hjärta och härjar och bankar hej vilt och gör allting för att komma därifrån.
Jag som trodde att jag gått vidare, men det visade sig bara vara så att jag gömt undan känslorna. Gömt dom långt där inne där jag aldrig är och rotar. Men så kommer du och då kryper dom sagta och smärtsamt fram, ungefär som om du vore magnetisk.
Dränk mig i sprit så ska vi prata sanningar och nyckelbens kyssar i åskväder.

Det luktar jordgubbsyogurt runt om mig och på någon konstig vänster så förknippar jag det med dig.

Åter igen har vi misslyckats, vi har förlorat mot oss själva!
Vi har gjort det gång på gång men samlat ihop det hopp och lyckokänslor som finns kvar och byggt upp ett nytt försvar mot staden, som sedan bombats ner av för många underbara kyssar och bortglömda sanningar.
Det gör ont och jag tror inte vi vinner även om vi försöker en gång till.
Vi passar inte in i dagens mallar, vi liksom hamnar utanför dom dit placerade linjerna.
Dock vet ingen hur morgon dagens krav ser ut men jag vet att vi inte vinner det slaget heller ...