Nu när det är dagen före julafton och allt kanske jag borde skriva något lika uppmuntrade och varmt som nykokt glögg men nej det hade jag inte tänkt, utan jag tänkte skriva om något som jag har funderat på ett bra tag nu.
- Hur kan man vara/varit otrogen mot någon som man säger sig älska och sedan fortsätta i förhållandet som ingenting?
Om man nu tycker att personen i fråga betyder så mycket för en hur kan man då bedra och ljuga så mycket?! Det är någonting jag aldrig kommer förstå. Inte heller hur folk kan (ursäkta ordvalet) knulla runt som jag vet inte vad, inte ens djur håller på så. Visst, man kan ha engångs ligg osv men inte helatiden och inte när man har ett förhållande. eller?
Sex har blivit nersmuttsat och dessutom lika vardagligt som att kliva upp ur sängen på morgonen, jag trodde det var något mellan två personer som tycker väldigt mycket om varandra och/eller ska skaffa familj.
Det är faktiskt fortfarande så som "du" och vem som helt har kommit till? oavsett hur äckligt och dåligt det anses vara idag.
Och jag säger inte att jag har levt innanför dom här gränserna med någon som man har förhållande med osv men jag har inte heller legat med hela stan och mer där till.

Förr var ett förhållande något som varade i stort sätt hela livet och man kunde även ha hittat sin partner redan i tidig ålder, vad hände med "alltid vara dig trogen"? om man inte menar det kan man ju lika gärna låta bli att säga det.
Visseligen tror jag inte på ett föralltid men däremot tror jag på att man ska vara ärlig och stå för det man gör (vilket jag inte heller gjort jämt, men har fått äta upp det senare också).
Det är sorgligt tycker jag att jag älskar dig och förhållanden har inte samma betydelse och respekt som det hade förr.
Och förhållanden idag vara knappt en månad ut.

Vad har hänt med våra lyckliga slut?

I never thought that I was so blind, now I can finally see the truth.

Så lyder meningen som snurrar runt, ut och in i min skalle som en jojo.
Vad mer kan man säga? Snart blir jag antagligen lika blind igen tack vare nån vilsen snöflinga som snubblar in i ögat på mig, det blir som förut igen även fast jag inte vill det längre.
Karrusellen som jag ska föreställa min verklighet vill inte stanna så att jag kan kliva av och andas.

Jag vill inte, vill inte, vill inte! .. men ändå kommer dom där satans fjärilarna varje gång jag möts av dina kakao-bruna ögon.
Och det känns som om nån är inne i mitt hjärta och härjar och bankar hej vilt och gör allting för att komma därifrån.
Jag som trodde att jag gått vidare, men det visade sig bara vara så att jag gömt undan känslorna. Gömt dom långt där inne där jag aldrig är och rotar. Men så kommer du och då kryper dom sagta och smärtsamt fram, ungefär som om du vore magnetisk.
Dränk mig i sprit så ska vi prata sanningar och nyckelbens kyssar i åskväder.

Det luktar jordgubbsyogurt runt om mig och på någon konstig vänster så förknippar jag det med dig.

Åter igen har vi misslyckats, vi har förlorat mot oss själva!
Vi har gjort det gång på gång men samlat ihop det hopp och lyckokänslor som finns kvar och byggt upp ett nytt försvar mot staden, som sedan bombats ner av för många underbara kyssar och bortglömda sanningar.
Det gör ont och jag tror inte vi vinner även om vi försöker en gång till.
Vi passar inte in i dagens mallar, vi liksom hamnar utanför dom dit placerade linjerna.
Dock vet ingen hur morgon dagens krav ser ut men jag vet att vi inte vinner det slaget heller ...

Snart sprängs mitt huvud pga alla tankar i överflöd.
I magen råder vinterkrig och jag kan inte kapitulera längre, jag har försökt men den vita lilla flaggan syns inte till längre.
Jag är förvirrad vilket har blivit en rutin i min vardag just nu.
Och idag känns det som att mitt förstånd, lugn och alla dumma kaotiska tankar leker fruktsallad och så skriker den som står upp plötsligt " Fruktsallad!" och man ska snabbt hitta en stol. Men jag letar och letar med min fuktiga, hysteriska blick men hittar ingen tom stol.

- Fan!

Måste jag släppa dig nu? Tänk om verkligheten inte är detsamma om jag inte har dig så tätt inpå längre och tänk om allting bara raserar som ett ostadigt pepparkakshus?
Men jag kan inte förstå dig längre, jag är ledsen men det går inte. Jag har försökt tusen och en gånger men jag greppar inte riktigt. Det finns fler gånger än vad jag kan räkna på både tår och fingrar då det kännts som att jag varit nära, men då dyker alltid någonting upp och du blir skriven på ogiltig frånvaro.
Prata med mig, breskriv för mig?! Jag kan inte bara släppa utan att riktigt veta varför jag gör det.

Varför alla dessa funderingar och tankar hit och dit som får mig att vilja slita av allt hårfäste och gröpa ur hjärnan med en silver sked?! Jag blir sinnessjuk snart.

Jag ville så innerligt att allt skulle kännas bra att jag skulle kunna rita en gräns med fantasi kritor och sedan inte korsa den där förbannat irriterande gränsen. Men icke, jag är inte kapabel till det. Jag är som en liten 4,½ åring som ska trottsa allt som folk säger att man inte får, bara för att testa hur långt man kan gå innan det händer något som man inte vill.
Varför kan jag inte bara lära mig att inte korsa dom där pastellfärgade strecken som jag så kreativt och nogrant ritat upp för mig själv?
Så jag har bestämt mig (igen!) för att räta på ryggen och växa till mig några år när det gäller just den här punkten och inse att man inte ska måla utanför linjerna för dom är där utav en anledning.

- Eller?!

Igår var en riktigt trevlig kväll/natt dock tog alkoholen över kvällen och man vaknade i morse och kännde sig som sju svåra år ungefär, och mer där till.

För att göra en snabb samanfattning;
- Luciarock (nyktert)
- Red Devils (inte nyktert)
- Vulles place (inte nyktert det heller)

+ att jag tycker inte om snö och blöta strumpor.

- Ta dig i kragen nu kvinna, för i helvete! Du kan inte hålla på att leva efter vad som kan inträffa och gå och dansa på minor hela din ungdom. Lev livet för en vacker dag vaknar du och är död och då finns det inte så mycket mer att göra.

Japp, jag pratar åt mig själv och försöker intala mig att tänka logiskt och börja leva men det går lite trögt.
Det är inte värt att vara fast i något som skapar en massa små snorgröna ångest-troll i huvudet som gärna vill bråka med dom lite mer smarta och välmenande filurerna som bor på den där lilla delen av hjärnan, som förövrigt används för lite nu för tiden. Men jag ska börja gå och knacka på där lite oftare, jag behöver det faktiskt.
Och just nu flyter orden i hop och blir till en lika ful och klibbig deg som när min käraste syster baka äppelkaka och det gör att jag bara sluddrar och inte skriver något samanhängande eller intressant...





I hate what I see, lucky you don't see the same as me.

Ett varv till i denna karusell och jag måste kliva av och spy.

Du har bidragit med kollektiv förvirring förut men den här gången kom den bara till mig. Eller du kanske också känner den, det vet inte jag? Jag vet nästan ingenting längre känns det som. För dina tankar och handlingar lyckas jag inte längre få dig att redovisa för mig i meningar.
Jag är tom, ja, tom är nog rätt ord för jag känner mig varken glad eller ledsen.
Jag vet inte ens om jag vill veta vad som hände eller vad som kommer hända. Allt jag vill är att bli stabil, landa och känna mig säker.




- Och Tack Malin & Peddi!

Varför blir jag så besviken? Besviken på något som ingen vanlig människa skulle bry sig om utan hantera helt vanligt och sansat.
Fy fan vad jag måste vara jobbig att ha att göra med ibland!?


Ta med mig in i din varma kropp, bort ifrån den rakbladsvassa kylan och snön som lägger sig äckligt tjock utanför ditt fönster.
Det fönster som du isolerar dig bakom, stänger ute det som du inte orkar ta tag i. Utan stannar bakom bebi-rosa väggar och beter dig som en alkoholist fast med julmust istället för sprit.
Jag saknar ditt ibland allt för irriterande glada humör och dina så synliga nyckelben, där hårtestar slingrar sig ner och jag kan gömma näsan i och låtsas att jag inte längre är i vårat lågkonjungtur samhälle utan i den hemliga världen av turkosa moln och där alla som vill får vara rockstjärnor.



- varför ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt?