Varför måste våra kapitel vara så korta och tafatta? Varför kan inte vi få lika lång tid som alla andra äckligt lyckliga och glada förhållanden, det är så orättvist.
Jag sitter på lastkajen och spottar körsbärskärnor på alla förbi passerande par.
Just nu äcklar dom mig bara, mest bara för att jag är förbannad och förkrossad över att någon dem förbi passerande paren kan vara du och jag. Att vi kan bli attakerade av kärnor men bara fortsätta gå och skaka på huvudet över hur patetisk och ensam hon vid lastkajen borde känna sig, och hur otroligt lyckligt lottade vi är.
För det är precis vad ni förälskade krakar har, tur. Livet är en tärning och det gäller att slå rätt siffra.
Tyvärr slog vi fel även denna gång, hjärtat.