Under livetsgång så begår man många misstag.
Vissa av dom förblir misstag men vissa kanske utger sig vara något bra i sinom tid.
Jag påstår inte att det här var ett misstag utan tvärtom, det va nog en hjälp till uppvaknande av att inse vad jag egentligen är kapabel till just nu eftersom jag inte vetat det tidigare.
Jag är ledsen över att resultaten inte blev vad jag och kanske du, hade trott och hoppats på.
Det organ som påstås pumpa ut blog i mina ådror är nog så trasigt och illaluktande just nu att det tappat bort förmågan att känna något för någon annan på det där pirriga sättet.
Vilket har orsakat att jag gått på en stor förlust, men du ska veta att jag letade, jag letade som en galning efter instruktionsboken.
Du var allt annat är otillräcklig och jag svär på min egen tunga att det finns andra (funktionella) hjärtepirr där ute som gladeligen står med öppna armar för någon som du.

Spruta in colsyra i mina ådror och kolla om det gör någon skillnad, för just nu så har min hjärna flytit ut genom öronen och bildat en pöl på golvet som jag nonchalant lämnar åt hundens sträva tunga.
Så utan hjärna kan jag inte längre räkna ut de geometriska talen som står i den till synes oändligt tjocka matteboken, utan jag sitter där som ett fån och bara stirrar på klockan så ofta att jag får ont i nacken av att lyfta huvudet.
Tiden tycks stå lika still som min tankeverksamhet vilket bara förvärrar situationen.
Jag vill ha en filt och en ciggarett och en ballkong på andra vången, det kanske skulle göra att saker och ting ändrade riktning, men vad vet jag, det kanske bara skulle förvärra saken för jag röker inte och jag bor inte ens i en liten 2a på andra våningen, inte en 1a heller för den delen. Utan jag bor i ett hus utanför civilisation och regelbunden bussförbindelse.
Och här sitter jag, och drömmer mig bort tills då jag har bra inkomst och den rätta åldern inne att knyta på mig min dr martens och börja leta efter min 1a med kokskåp. Men om vi ska spola tillbaka lite i drömmarna så handlar dom mest om rockstjärne-förälskelse och ölkyssar under bar himmel och myggstim.

Kom hit och hjälp mig att sy in kärleksmelodier i dom nytvättade lakanen så kanske jag inte blir olycklig igen, i alla fall så länge jag inte byter lakan. Du får äta jordnötsmör direkt ur burken så länge du inte spiller och skyller på att du är för upprymd för att koncentrera dig pga grannbarnen som gråter över uppskrapade knän och omkullvälta cyklar. Snön har inte smält bort än så barnen kommer bara fortsätta rammla och slå sig tills den försvinner. Och jag slår vad om att den stannar ända in till Maj månad.

Det är måndags kväll och jag har inte setat mitt på golvet och bläddrat igenom mina gammla bokmärkesalbum, även om jag hade velat så har jag inte gjort det.
Istället har jag legat i vår mjuka skinnsoffa och försökt bli av med det som tycks vara fjärilar och som ständigt bildar nya kokonger med patetiska och oroliga funderingar i. Men jag tror att jag inte har rätt bekämpningsmedel för dessa insekter, eller så är det att dom är så vackra till en början att jag liksom förblindas av det och sedan när kokongerna kläcks så är det redan försent.
Fast jag vill inte föbildans längre, jag vill bli av med ohyran.
Så jag kan torka rent och be mitt förnuft att det finns ett ledigt rum för uthyrning och så jag kan öppna dörren för en alldeles för bra människa som jag inte vågar släppa in helt i min röriga och oroliga vardag.
För jag vill, jag vill verkligen släppa in dig och låta dig rista in minnen längs  min ryggrad och skippa civilisation ett dygn bara för att ligga på golvet och läsa låttexter från 80-talet.

Jag ritar teckningar i gråskalor för jag är rädd att göra slut på den blåa färgen, färgen som är i dina ögon.
Tramsig har blivit mitt mellanamn men förnamnet är fortfarande Osäker, eller kanske Rädd. Jag väntar på ett godkännande att få byta namn, men jag tror att min ansökan har försvunnit eller bara lagts på hög bland dom andra lyckosökarna.
Sålänge får jag fortsätta med att dansa runt minor och försöka att se det från den ljusa sidan; dom har ju inte exploderat än!

Jag är rastlös och tiden tycks stå still, eller åtminstonde gå ovanligt sakta.
Om tre timmar och tio minuter sitter jag på ett tåg med blåmönstrade säten och konduktörer med tillgjorda leenden, jag ska till storstaden, staden med män i dyra kostymer och en kaffe latte i handen och som pratar med en stockholms dialekt som man inte kan låta bli att fnittra lite extra åt. Men det är inte på grund av männen och inte heller de alkoholiserade uteliggarna och dom höga byggnaderna som jag beger mig dit, utan det är för att träffa en kär vän!

Jag hoppas vi får sitta och skratta oss igenom dom mörka nätterna, skratta åt sommaren som varit och hoppas på att den kommande blir lika bra och kanske till och med lite bättre. Att gräset blir lite extra grönt och att man snubblar över smultron som fastnar mellan tårna men som vi sedan bara fnittrar åt tills vi får kramp i magen och inte kan stå upp längre.

Jag har nog äntligen hittat vägen ut ur mitt vakuum av dåligheter och illamående.
Någon kom och knackade på glaset så det sprack och jag kunde krypa ut till skrattkänslor och rödtonade färger.
Nu har jag fått känna hur det känns att vara sådär glad igen så varför är jag då så rädd istället för att passa på att njuta?!
Springa barfota i snön tills det gör ont under fötterna och tårna domnar bort, men ändå så gör det ingenting för jag kan sjunga sommarvisor för den gråa grannkatten.
Men där gick min glada fantasi i stöpet för grannen har ingen katt och jag kan inte sjunga.