Det går för fort, alldeles för fort, för jag hänger inte med längre.
Jag har snubblat fram i tiden till den punkt då man ska börja tänka långsiktigt och smart igen, tänka på framtiden.
Det kanske låter större än vad det är men jobbigt är det i alla fall för jag har inte en enda susning om vad jag ska välja. För val är vad detta handlar om. Hela livet är fullt av val och jag hatar att välja, jag kan inte välja för tänk om det just jag väljer blir fel? Tänk om det hade blivit bättre om jag taget alternativ nr 2 eller kanske 3.
Jag lider av förjävlig och bitter beslutsångest och är inte pepp för någonting just nu.
Snön har börjat kräla sig ner mot marken igen för att ligga där och vara kall och äcklig och det gör inte min tisdag så mycket bättre.
Tårarna har gjort samma val som snön och börjat leta sig ner mot marken och allt jag har på huvudet är cancerpinnar och frågan till mig själv ; varför i helvete gråter jag?!
Jag känner mig förvirrad och eländig och vill helst av allt krypa upp i min mors knä och stanna där i några dagar eller sitta i baksätet och hålla handen i mörkret med någon underbar när ingen ser på.

Jag satt inne på akutmottagningen och kännde obehaget som kom tillsammans med trälukten ifrån nysnickrade bänkar och ljudet av barn som skriker pga magsjuka.
Jag är rädd för doktorer och deras kalla händer i plasthandskar mot min hud, jag är rädd för att sitta i väntrummet och se någon stackare som är allvarligt sjuk och verkligen lider.
Jag är rädd för vad dom där resultatspapperna (som tar en evighet och lite till att vänta på) ska visa.

Så det känns alltid lika skönt att ta det där stegen utifrån den smittofyllda byggnaden med nålstick och urinprov.

Fortsätt kolla på mig sådär i smyg, utan att jag kan se men ändå känna det.
Trotts att tegelpannorna flyttar på sig och tiden bara rinner mellan våra fingrar så känns det som att allting är detsamma.
Jag vill ha förändring, det behöver inte vara något stort utan något så simpelt som att jag sätter mig längre bak i bussen eller börjar sova på höger sida istället för vänster. Så länge det märks och gör skillnad.
Klargör att du märker mig att du vill unna mig minuter till ett leende så kanske du får se kanariefåglar sväva över mitt urtvättade hår.
Våga kom nära, för jag längtar efter att ha någon nära som kan få mina mungipor att röra sig en våning upp och hela min mage att kännas som bubblig sockerdricka.

Och nu då?
Hur blir det nu?

Efter att ha tagit det där kolosala klivet och äntligen kommit till den delen då man kan gå vidare till nästa bana i livet, vad gör jag då?! Jag är så van vid att springa och försöka klara mig igenom samma bana så pinsamt många gånger nu utan att lyckats att jag glömt hur man gör när man väl lyckas.

Det känns så där tok bra att det blir läskigt. För jag vet inte än om det här är på riktigt eller om jag bara lurar mig själv och har lyckats fuska mig fram på nån konstig vänster, jag vill verkligen klara det och visa att jag kan. Visa alla elakingar till tvivel filurer som sitter inne i magen och river med naglarna och hånfilnar, men framför allt vill jag visa mig själv en gång för alla att jag är kapabel till detta och inte behöver sitta på sängkanten med händerna för ögonen så att jag inte ska se i spegeln att tårarna än en gång lyckats tränga sig ut och bilda niagarafallen i miniatyr.



- Föresten så vill jag tacka Jennie (jenniewickstrom.webblogg.se) som gjort min blogg så här snygg och trevligare att fästa blicken på!

Det sägs att det ska finnas någon för alla, att det finns någon där ute som bara väntar att få storma in i ens liv och möblera om i ens känsloföråd när man minst anar det. Men när kommer denna någon då?
Jag väntar med öppna armar och han kan få en kanelsnurra också om han vill det, bara detta väntade kan få ta slut för jag har inget tålamod. Och sanningen är den att jag vill inte vara ensam längre!
Jag vill ha någon som ligger brevid mig och andas på min hals när klockan är mitt i natten.
Någon att vandra genom vår lösaktiga stad med och känna att vi har lyckats, vi är inte som dom.

Kom hit och skaka om världen för mig!