Imorse när jag vaknade så var jag glad sen mindre glad sen glad igen för jag hade dalarnas bästa pojke här hos mig men nu är jag inte så glad längre.
Varför ska allt missuppfattas och läsas mellan raderna?, och jag är precis likadan själv så jag vet hur jobbigt det är men vi pratade om det senast i går och då vart allt lite bättre. Men jag tror vi är som små 4,½ åringar som lyssnar på vad man säger med det går in i högra örat och ut lika snabbt ur vänster.
Jag vill att allt ska va okej för en gång skull, att folk inte ska komma in i ens lilla värld av kindpussar och nakna fötter bara för att förstöra. Jag tycker mindre och mindre om den lilla stad jag bor i och längtar mer och mer tills jag kommer till USA och du ska följa med och vi byter identitet och ingen får veta att vi fanns.

Jag sitter hemma hos honom nu, igen. I hans soffa för att vara exakt och fast än den är obekväm som tusan för den har inga sittdynor kvar så gör det inget för jag är glad ändå.
Han har pussat mig på kinderna och kramat mig nästan hela tiden under de timmar som jag varit här och det pirrar i hela magen men än är jag inte kär.
Tänk att tv spel och små dåliga skämt kan påverka ens mående så mycket?!

Nu ska jag kolla på Wallander - Blodsband med min nudelätande vän.





- Är du vacker?

Eftersom att jag går mediaprogrammet på gymnasiet så har vi mediaproduktion (det praktiska) två gånger i veckan och nu i ettan så får vi prova på alla det valen som finns till tvåan så vi sen kan välja vilka två vi vill fördjupa oss i, anyway så har jag text för tillfället och jag tycker det är jätte intressant och givande.
Och nu är det så att vi har fått en uppgift att göra en personbeskrivning tills på fredag så jag tänkte att jag skulle skriva om en kär gammal vän som jag saknar sönder mig efter, även fast jag träffade henne idag!
Men den får ni inte se idag i alla fall. Och tyvärr har jag inte så mycket mer att säga för jag känner mig sådär tråkig och grå och alldeles utpumpad på energi som om någon tagit en dammsugarslang och stoppat i munnen på mig och sen tryckt på startknappen.

Prrrr

På väg till tågstationen idag fick jag sällskap utav några av mina nyfunna klasskamrater och vi hade en trevlig halv timme eller var den lilla stunden nu gick på, i alla fall så disskuterade vi om att vara kär i kändisar/karaktärer och icke verkliga personligheter. Och nu ställer jag mig frågan än en gång; hur kan man egentligen bli "kär" i någon som man aldrig träffat och troligtvis aldrig kommer att träffa? eller ens någon som inte ens finns på riktigt? hm.
Som när jag var mindre var jag kär i den otecknade Peter Pan. Eller ja, kär och kär kan väl disskuteras men jag vart glad, och pirrig från tårna till huvudet när jag såg på den filmen. Likadant så var jag förälskad i Tsatziki Haha. Och gissa om jag vart glad när jag träffade skådespelaren på riktigt förra sommaren!? I och för sig så var han inte samma person som i filmerna såklart och det var ju en besvikelse men utseendet var ju detsamma så.



- En puss på kinden från en påhittad personlighet kan ge mycket.

Jag är förvånad att jag ens skriver såhär tidigt på dygnet så det borde du också vara.

Jag ber ödmjukast om ursäkt att jag inte egnat mig tid åt att skriva här på ett tag nu, även om det inte är speciellt många som läser mig blogg men.. Idag har jag träffat både en "ny" och en "gammal" vän vilket kändes toppen. Den "nya" vännen brukar jag träffa ibland fast inte tillräckligt ofta, men den "gammla" vännen har jag inte träffat och verkligen umgåtts med på år och dar tror jag och då är jag seriös. Och även fast vi inte setts på så länge så kunde vi prata som om vi senast sågs igår och det känns så obeskrivligt bra! Jag har saknat henne verkligen, allt vi gjorde, våran humor, vårat sett att se på och disskutera saker. Åh, det har varit alldeles för längesen jag träffade henne.
Men ändå så slog det mig att det är bra med sådana vänner också, som man inte träffat på år och sen när man väl ses så är allt som vanligt igen fast 4 gånger bättre.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord tror jag faktiskt, en av sakerna var hur folk "sliter ut & smutts kastar" meningen; jag älskar dig! .. Idag kan man säga det till i stort sätt vem som helst t ex nån random person som man träffat och sagt hej till x antal gånger och sen så helt plötsligt så ska man säga ; Åh, jag älskar dig mest av allt gumman! Du är det bästa som har hänt mig! blablabla .. det är inget annat än patetisk och totalt obetydligt tycker jag. Visst man kan tycka om någon väldigt mycket men man kan inte älska 'alla' som man träffar och pratar med.
Dom tre orden har inte samma betydelse längre och ger inte samma effekt när dom dansar ut i luften ifrån någons läppar. Det tycker i alla fall inte jag. Meningen; jag tycker om dig! , har mycket med betydelse för mig i sådana fall. När jag hör dom orden av någon som jag själv tycker mycket om så blir det att pirra i magen och tvåtusen små kaniner flyttar in i min mage och hoppar upp och ner och vill inte sluta helt plötsligt.
Det är lite sorgligt tycker jag för dom två meningarna borde byta plats på prispallen.

-Beauty her self!

Marilyn Monroe är nog den finaste som gått i ett par skor!
I alla fall vad jag har sett. Dessutom var hon aldrig den här sugrörs-smala kvinnan heller som gör alla småflickors syn på sig själva helt snevriden. Hon var kurvig + att hon var vacker = vilket tyder på att det GÅR! .. Man måste inte vara trådsmal för att andra ska se en som vacker, söt, snygg eller vad man nu vill vara. Så jag säger; mera Marilyn Monroe kroppar åt media och folket!

(nu kanske jag inte är rätt person att säga detta men det kanske är precis vad jag behöver!?)