När jag satt på bussen i morse och spelade Mötley Crüe på högvolym i mina hörlurar så kunde jag inte undgå att fästa blicken på dom små barnen som satt på sätet snett mittemot mig, dom satt nämligen och bläddrade med varandras pokemon kort. Jag måste erkänna att jag vart väldigt förvånad för jag trodde inte någon hade sånt länge, jag trodde dom hade hamnat längst bak i garderoben och fått samma öde som barbie och poggs för att sen blivit utbytta mot något fränare, men jag hade nog fel.
Jag kommer ihåg att när jag var yngre så hade jag en hel del med pokemon kort och var jättestolt och visade glatt upp dom för mina klasskamrater och resten av mitt umgänge.
I den åldern som jag är i just nu så samlar man inte på sådana kort längre, istället verkar det ha blivit utbytt mot engångsligg och könssjukdomar som vissa tisslar och tasslar med varandra om eller berättar för någon och sedan blivdas automatiskt en dominoeffekt och sen vet i stort sett hela staden om dig och ditt underliv.

Tacka vet jag pokemon kort!

Jag längtar otåligt efter svar på något som jag redan kan utantill, ändå låtsas jag och spelar ovetande för att det gör inte lika ont och är heller inte en lika stor besvikelse.
Jag kommer nog aldrig riktigt sluta hoppas att det blir som förr igen, och då menar jag inte vilket förr som helst utan jag menar då, under den tiden då duntäcket var en fristad, vi sjöng kent-texter och natt baden hjälpte till att skölja bort morgondagens problem.
Egentligen borde jag kanske sluta hoppas och låta det vara dåtid. För om vi skulle få tillbaka vårat då så skulle vi nog lyckas förstöra de stunder som gör den tiden till något bra.
Jag tror att jag längtar efter det gammla för att det är något som jag redan vet hur det slutar, något som jag är förberedd på och kan alla små snedsteg. Däremot är framtiden någonting jag aldrig kommer kunna kontrollera, möjligtvis påverka men aldrig veta helt säkert vad som komma skall.
Och det skrämmer mig!