När jag satt på bussen i morse och spelade Mötley Crüe på högvolym i mina hörlurar så kunde jag inte undgå att fästa blicken på dom små barnen som satt på sätet snett mittemot mig, dom satt nämligen och bläddrade med varandras pokemon kort. Jag måste erkänna att jag vart väldigt förvånad för jag trodde inte någon hade sånt länge, jag trodde dom hade hamnat längst bak i garderoben och fått samma öde som barbie och poggs för att sen blivit utbytta mot något fränare, men jag hade nog fel.
Jag kommer ihåg att när jag var yngre så hade jag en hel del med pokemon kort och var jättestolt och visade glatt upp dom för mina klasskamrater och resten av mitt umgänge.
I den åldern som jag är i just nu så samlar man inte på sådana kort längre, istället verkar det ha blivit utbytt mot engångsligg och könssjukdomar som vissa tisslar och tasslar med varandra om eller berättar för någon och sedan blivdas automatiskt en dominoeffekt och sen vet i stort sett hela staden om dig och ditt underliv.

Tacka vet jag pokemon kort!