Hysteriska nätter där jag vaknar och undrar vart du tagit vägen, varför du inte är här hos mig längre.
Dagarna är frostiga och går i slowmotion.
Jag bara följer med, orkar inte bli igenkänd, vill inte märkas.
Inte av dom utan av dig.

Du viskar förbjudna saker i mitt höra som får min utsida att le, men på insidan har jag slutat hoppas, slutat drömma om att det du säger faktiskt kommer inträffa på riktigt fast inte just nu.

Jag är less på att vänta.
Less på att inte veta exakt.
Jag kommer inte klara kylan eller än mindre vinter om inte du ligger bredvid.