Saften börjar ta slut och dokumentet där rapporten borde vara nerskriven är tomt, jag kan inte fokusera och tänka på det jag borde istället finns du där på näthinnan med ditt ugns varma leende och överdrivet mjuka kropp.
Viska kärleksröda ord till min nacke och vila dina läppar mot min hud.


Du är beroende framkallande och jag missade varningslappen.

Sömnen tycks ha glömt bort mig helt bland alla dunkuddar och sovande barn, för här sitter jag i mörkret och lyssnar på knakande väggar och dåva snarkningar ifrån min nattkamrat och är helt klartvaken.
Kanske beror det på att min rygg tycks hata mig och gör så ont att smärtan skrämmer bort sömnen eller så beror det på hur farcinerad jag är över att tänderna på överkäken är så lena efter att tågrelset monterats bort, jag vet inte och kommer nog inte få reda på vilket heller, för jag orkar inte lägga något intresse över det inatt.
Jag tänker nog bara smyga ner för den icke ljudlösa trappan och hämta mig smärtstillande för att sedan gå ut i strid med natten igen och se om jag lyckas falla i sömn .. men lite rädd är jag.
Rädd för att du tar över drömmarna helt.

Kom och ta mig med storm och säg att du aldrig någonsin ska lämna mig!
Håll mig i dina armar som solen kysst och lova att vara kvar när natten klär om till dag.
Jag vill inte längre längta, vill inte längre sitta bakom regndropps täckta rutor och hoppas att - imorgon tar du ditt förnuft till fånga och inser att du vill ha oss, det där, vi.
Jag saknar så att timmerhuset skakar och  den röda, utnötta frägen ramlar av träpanelen och fåglarna i vinbärsbuskarna bara skrattar åt mig när jag med gråten i halsen får gå och sopa ihop allt igen.
För dom vet att när jag väl kommer till soptunnan för att slänga spillorna så är där redan fullt, för sopgubben kommer inte ända hem till mig och det gör inte du heller.