Kom och ta mig med storm och säg att du aldrig någonsin ska lämna mig!
Håll mig i dina armar som solen kysst och lova att vara kvar när natten klär om till dag.
Jag vill inte längre längta, vill inte längre sitta bakom regndropps täckta rutor och hoppas att - imorgon tar du ditt förnuft till fånga och inser att du vill ha oss, det där, vi.
Jag saknar så att timmerhuset skakar och  den röda, utnötta frägen ramlar av träpanelen och fåglarna i vinbärsbuskarna bara skrattar åt mig när jag med gråten i halsen får gå och sopa ihop allt igen.
För dom vet att när jag väl kommer till soptunnan för att slänga spillorna så är där redan fullt, för sopgubben kommer inte ända hem till mig och det gör inte du heller.