Sömnen tycks ha glömt bort mig helt bland alla dunkuddar och sovande barn, för här sitter jag i mörkret och lyssnar på knakande väggar och dåva snarkningar ifrån min nattkamrat och är helt klartvaken.
Kanske beror det på att min rygg tycks hata mig och gör så ont att smärtan skrämmer bort sömnen eller så beror det på hur farcinerad jag är över att tänderna på överkäken är så lena efter att tågrelset monterats bort, jag vet inte och kommer nog inte få reda på vilket heller, för jag orkar inte lägga något intresse över det inatt.
Jag tänker nog bara smyga ner för den icke ljudlösa trappan och hämta mig smärtstillande för att sedan gå ut i strid med natten igen och se om jag lyckas falla i sömn .. men lite rädd är jag.
Rädd för att du tar över drömmarna helt.