Jag längtar otåligt efter svar på något som jag redan kan utantill, ändå låtsas jag och spelar ovetande för att det gör inte lika ont och är heller inte en lika stor besvikelse.
Jag kommer nog aldrig riktigt sluta hoppas att det blir som förr igen, och då menar jag inte vilket förr som helst utan jag menar då, under den tiden då duntäcket var en fristad, vi sjöng kent-texter och natt baden hjälpte till att skölja bort morgondagens problem.
Egentligen borde jag kanske sluta hoppas och låta det vara dåtid. För om vi skulle få tillbaka vårat då så skulle vi nog lyckas förstöra de stunder som gör den tiden till något bra.
Jag tror att jag längtar efter det gammla för att det är något som jag redan vet hur det slutar, något som jag är förberedd på och kan alla små snedsteg. Däremot är framtiden någonting jag aldrig kommer kunna kontrollera, möjligtvis påverka men aldrig veta helt säkert vad som komma skall.
Och det skrämmer mig!