Jag satt inne på akutmottagningen och kännde obehaget som kom tillsammans med trälukten ifrån nysnickrade bänkar och ljudet av barn som skriker pga magsjuka.
Jag är rädd för doktorer och deras kalla händer i plasthandskar mot min hud, jag är rädd för att sitta i väntrummet och se någon stackare som är allvarligt sjuk och verkligen lider.
Jag är rädd för vad dom där resultatspapperna (som tar en evighet och lite till att vänta på) ska visa.

Så det känns alltid lika skönt att ta det där stegen utifrån den smittofyllda byggnaden med nålstick och urinprov.