Jag är rastlös och tiden tycks stå still, eller åtminstonde gå ovanligt sakta.
Om tre timmar och tio minuter sitter jag på ett tåg med blåmönstrade säten och konduktörer med tillgjorda leenden, jag ska till storstaden, staden med män i dyra kostymer och en kaffe latte i handen och som pratar med en stockholms dialekt som man inte kan låta bli att fnittra lite extra åt. Men det är inte på grund av männen och inte heller de alkoholiserade uteliggarna och dom höga byggnaderna som jag beger mig dit, utan det är för att träffa en kär vän!

Jag hoppas vi får sitta och skratta oss igenom dom mörka nätterna, skratta åt sommaren som varit och hoppas på att den kommande blir lika bra och kanske till och med lite bättre. Att gräset blir lite extra grönt och att man snubblar över smultron som fastnar mellan tårna men som vi sedan bara fnittrar åt tills vi får kramp i magen och inte kan stå upp längre.