I natt har jag sällskapat med en person av det kvinnliga könet, inte på något intimt sätt utan på det där trevliga sättet med småprat och dåliga filmer mitt i natten.
Det är precis vad man behöver när hjärtat blöder. 
Även trasiga pannkakor och promenader i skogen kan lindra fallet en aning.

Jag tror jag är brännmärkt för livet med ditt namn under mitt skinn, för hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte få dig därifrån.
Kanske beror det på att jag är rädd. Ska jag vara ärlig är jag faktiskt livrädd!
Tänk om jag går misste om något helt sagolikt eller bara sådär simpelt men bra?
Tänk om jag aldrig får kalla dig min igen eller ligga och leka med fingerspettsarna över din bebis-mjuka hud?

Eller tänk om jag gör det bästa valet i mitt liv genom att släppa taget och bara falla in i något nytt och okänt ..  utan dig?!