När mörkret lägger sig över tegeltaken då kommer saknaden som mest, den kommer krypande och sen står den bara där innanför dörren utan att ens vara vänlig och knacka på.
Det är jobbigt att sakna. Speciellt om man saknar någon eller något riktigt mycket, nästan så det sticker i bröstet och knyter sig i magen.
Då är det dax att plocka fram tankarna man har lackt ner i jeansfickan, tankarna om hur glad jag kommer bli av att få träffa honom nästa gång vi ses. Nästa gång jag skrattar i kapp med honom eller helt enkelt bara ligger och blundar där bredvid.
Känslan av närhet och trygghet är underbar, kanske till och med bättre än känslan av förälskelse.
Men bäst av allt är ändå känslan att känna sig älskad, älskad av honom, min alldeles egna.