Se in i mina längtande ögon och säg att du inte bara stannar över natten, utan att du kommer stanna så länge människor fortfarande kan känna hopp, vattnen fortfarande är djupa och gåtfulla, så länge blåmesarna flyger och barnen i grannhuset fortsätter göra bubblor i rabarbersaften. 

När våren tyckte att det var dags att klä om till sommar klev du över min tröskel igen. 
Du fick mig att inse att saknad gör ont och att närhet är beroende framkallande. 
Jag skulle aldrig plocka ner månen åt dig om du bad mig, för vad skulle jag då fästa min blick vid när nätterna kryper nära och du är alldeles för långt bort.
Men om du bad mig snällt med dina valpögon och förtrollande röst så skulle jag resa tusen och en mil för att få höra dig skratta och känna mig omhändertagen i dina solbrända armar.