Jag har nog äntligen hittat vägen ut ur mitt vakuum av dåligheter och illamående.
Någon kom och knackade på glaset så det sprack och jag kunde krypa ut till skrattkänslor och rödtonade färger.
Nu har jag fått känna hur det känns att vara sådär glad igen så varför är jag då så rädd istället för att passa på att njuta?!
Springa barfota i snön tills det gör ont under fötterna och tårna domnar bort, men ändå så gör det ingenting för jag kan sjunga sommarvisor för den gråa grannkatten.
Men där gick min glada fantasi i stöpet för grannen har ingen katt och jag kan inte sjunga.