Get high on life
Den meningen har snurrat på högvarv i huvudet på mig de senaste dagarna.
Jag har äntligen kommit på mig själv att leva, att verkligen försöka testa det som erbjuds.
Jag har inte mått bra men inte heller mått dåligt, jag har varit där mitt i någonstans.
Men nu känner jag hur lyckans trupper börjar marshera från hjärnan igen och sprida sig i hela kroppen.
Jag har faktiskt saknat dom och nu är det faktiskt lite obekvämt och läskigt att ha dom tillbaka igen men det är väl så det är, första gången man börjar bli hög på det som sägs vara livet ..
Kom och lägg dig bredvid
Dagarna är frostiga och går i slowmotion.
Jag bara följer med, orkar inte bli igenkänd, vill inte märkas.
Inte av dom utan av dig.
Du viskar förbjudna saker i mitt höra som får min utsida att le, men på insidan har jag slutat hoppas, slutat drömma om att det du säger faktiskt kommer inträffa på riktigt fast inte just nu.
Jag är less på att vänta.
Less på att inte veta exakt.
Jag kommer inte klara kylan eller än mindre vinter om inte du ligger bredvid.
Känsla
Det är jobbigt att sakna. Speciellt om man saknar någon eller något riktigt mycket, nästan så det sticker i bröstet och knyter sig i magen.
Då är det dax att plocka fram tankarna man har lackt ner i jeansfickan, tankarna om hur glad jag kommer bli av att få träffa honom nästa gång vi ses. Nästa gång jag skrattar i kapp med honom eller helt enkelt bara ligger och blundar där bredvid.
Känslan av närhet och trygghet är underbar, kanske till och med bättre än känslan av förälskelse.
Men bäst av allt är ändå känslan att känna sig älskad, älskad av honom, min alldeles egna.
Körsbär är till för oss som förlorat
Varför måste våra kapitel vara så korta och tafatta? Varför kan inte vi få lika lång tid som alla andra äckligt lyckliga och glada förhållanden, det är så orättvist.
Jag sitter på lastkajen och spottar körsbärskärnor på alla förbi passerande par.
Just nu äcklar dom mig bara, mest bara för att jag är förbannad och förkrossad över att någon dem förbi passerande paren kan vara du och jag. Att vi kan bli attakerade av kärnor men bara fortsätta gå och skaka på huvudet över hur patetisk och ensam hon vid lastkajen borde känna sig, och hur otroligt lyckligt lottade vi är.
För det är precis vad ni förälskade krakar har, tur. Livet är en tärning och det gäller att slå rätt siffra.
Tyvärr slog vi fel även denna gång, hjärtat.
Kvinnligt sällskap om natten
I natt har jag sällskapat med en person av det kvinnliga könet, inte på något intimt sätt utan på det där trevliga sättet med småprat och dåliga filmer mitt i natten.
Det är precis vad man behöver när hjärtat blöder.
Även trasiga pannkakor och promenader i skogen kan lindra fallet en aning.
Jag tror jag är brännmärkt för livet med ditt namn under mitt skinn, för hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte få dig därifrån.
Kanske beror det på att jag är rädd. Ska jag vara ärlig är jag faktiskt livrädd!
Tänk om jag går misste om något helt sagolikt eller bara sådär simpelt men bra?
Tänk om jag aldrig får kalla dig min igen eller ligga och leka med fingerspettsarna över din bebis-mjuka hud?
Eller tänk om jag gör det bästa valet i mitt liv genom att släppa taget och bara falla in i något nytt och okänt .. utan dig?!
Galgar och obekväma känslor
Just nu känns känslorna som jag bär ganska obekväma och jag skulle helst bara vilja klä av mig och tvätta av - eller sy om dom.
Jag tror nog att jag är en sådan människa som hänger kvar vid det gammla och är lite skraj för att prova något nytt.
Men om du någongång springer på mig av en slump så kan du vänligen tala om för mig hur jag ser ut när lyckan sviker?
Trams.
När våren tyckte att det var dags att klä om till sommar klev du över min tröskel igen.
Du fick mig att inse att saknad gör ont och att närhet är beroende framkallande.
Jag skulle aldrig plocka ner månen åt dig om du bad mig, för vad skulle jag då fästa min blick vid när nätterna kryper nära och du är alldeles för långt bort.
Men om du bad mig snällt med dina valpögon och förtrollande röst så skulle jag resa tusen och en mil för att få höra dig skratta och känna mig omhändertagen i dina solbrända armar.
Vardagslycka och felkörning
Jag är inte densamma som jag var förut och kommer förhoppningsvis inte bli den nojiga, svartsjuka kontrollfreak som jag varit. Du är inte heller den du var förut, inte vad du visar i alla fall och det gör mig glad, det ger mig hopp om att även kaos kan leda till lugn om man verkligen tror på det och ger sig fan på det.
Att någonstans efter tiderna av missförstånd, panik, hysteri och förtvivlan så finns lyckan. Kanske inte den där lyckan vi ser i filmer och får höra i godnatt - sagorna när vi är små, utan den där lilla lyckan som räcker till för att vi ska känna att det är en förändring och att tillvaron är påväg åt en ny riktning när vi halkat in på fel spår.
Och jag ska erkänna en sak: Jag tror den lilla lyckan är bakom nästa krön.
Saft och oskrivna rapporter.
Viska kärleksröda ord till min nacke och vila dina läppar mot min hud.
Du är beroende framkallande och jag missade varningslappen.
Sömnlöshet orsakad av tandreglering.
Kanske beror det på att min rygg tycks hata mig och gör så ont att smärtan skrämmer bort sömnen eller så beror det på hur farcinerad jag är över att tänderna på överkäken är så lena efter att tågrelset monterats bort, jag vet inte och kommer nog inte få reda på vilket heller, för jag orkar inte lägga något intresse över det inatt.
Jag tänker nog bara smyga ner för den icke ljudlösa trappan och hämta mig smärtstillande för att sedan gå ut i strid med natten igen och se om jag lyckas falla i sömn .. men lite rädd är jag.
Rädd för att du tar över drömmarna helt.
Fula väggar och skrattande fåglar.
Håll mig i dina armar som solen kysst och lova att vara kvar när natten klär om till dag.
Jag vill inte längre längta, vill inte längre sitta bakom regndropps täckta rutor och hoppas att - imorgon tar du ditt förnuft till fånga och inser att du vill ha oss, det där, vi.
Jag saknar så att timmerhuset skakar och den röda, utnötta frägen ramlar av träpanelen och fåglarna i vinbärsbuskarna bara skrattar åt mig när jag med gråten i halsen får gå och sopa ihop allt igen.
För dom vet att när jag väl kommer till soptunnan för att slänga spillorna så är där redan fullt, för sopgubben kommer inte ända hem till mig och det gör inte du heller.
Bortglömda förmågor och hjärtepirr
Vissa av dom förblir misstag men vissa kanske utger sig vara något bra i sinom tid.
Jag påstår inte att det här var ett misstag utan tvärtom, det va nog en hjälp till uppvaknande av att inse vad jag egentligen är kapabel till just nu eftersom jag inte vetat det tidigare.
Jag är ledsen över att resultaten inte blev vad jag och kanske du, hade trott och hoppats på.
Det organ som påstås pumpa ut blog i mina ådror är nog så trasigt och illaluktande just nu att det tappat bort förmågan att känna något för någon annan på det där pirriga sättet.
Vilket har orsakat att jag gått på en stor förlust, men du ska veta att jag letade, jag letade som en galning efter instruktionsboken.
Du var allt annat är otillräcklig och jag svär på min egen tunga att det finns andra (funktionella) hjärtepirr där ute som gladeligen står med öppna armar för någon som du.
Colsyrerus i en låtsas 1a.
Så utan hjärna kan jag inte längre räkna ut de geometriska talen som står i den till synes oändligt tjocka matteboken, utan jag sitter där som ett fån och bara stirrar på klockan så ofta att jag får ont i nacken av att lyfta huvudet.
Tiden tycks stå lika still som min tankeverksamhet vilket bara förvärrar situationen.
Jag vill ha en filt och en ciggarett och en ballkong på andra vången, det kanske skulle göra att saker och ting ändrade riktning, men vad vet jag, det kanske bara skulle förvärra saken för jag röker inte och jag bor inte ens i en liten 2a på andra våningen, inte en 1a heller för den delen. Utan jag bor i ett hus utanför civilisation och regelbunden bussförbindelse.
Och här sitter jag, och drömmer mig bort tills då jag har bra inkomst och den rätta åldern inne att knyta på mig min dr martens och börja leta efter min 1a med kokskåp. Men om vi ska spola tillbaka lite i drömmarna så handlar dom mest om rockstjärne-förälskelse och ölkyssar under bar himmel och myggstim.
Sy fast melodierna i mina lakan.
Måndags kväll med ohyra.
Istället har jag legat i vår mjuka skinnsoffa och försökt bli av med det som tycks vara fjärilar och som ständigt bildar nya kokonger med patetiska och oroliga funderingar i. Men jag tror att jag inte har rätt bekämpningsmedel för dessa insekter, eller så är det att dom är så vackra till en början att jag liksom förblindas av det och sedan när kokongerna kläcks så är det redan försent.
Fast jag vill inte föbildans längre, jag vill bli av med ohyran.
Så jag kan torka rent och be mitt förnuft att det finns ett ledigt rum för uthyrning och så jag kan öppna dörren för en alldeles för bra människa som jag inte vågar släppa in helt i min röriga och oroliga vardag.
För jag vill, jag vill verkligen släppa in dig och låta dig rista in minnen längs min ryggrad och skippa civilisation ett dygn bara för att ligga på golvet och läsa låttexter från 80-talet.